Gör lite ont i mammahjärtat just nu, för denna morgon var det inte lätt att lämna Isabelle på förskolan:-/

 

Hon har fått separationsångest och idag var jag där i över 20 min, för hon ville verkligen släppa taget om mig. Hon var så ledsen och bara kramade om mig och sa "mamma,mamma" hela tiden. Det gör ont att hon ska behöva känna så:( Fröknarna försöker locka med allt möjligt, men hon säger bara "nej" och skakar på huvudet.

Till slut så fick vi ju tvinga henne att säga hej då och släppa taget om mig och hon blev ju hysterisk verkligen och skrek efter mig när jag gick ut ur dörren. Dem skulle ringa mig om hon inte lugnar sig, men nu är det över en timme sen jag gick därifrån och dem har inte hört av sig. Så till slut så lugnade hon nog ner sig.

 

Detta är inte första gången hon gör så och på kvällarna så vill hon inte somna i sin egna säng, utan hon vill somna hos oss. Förklarar för henne att då kommer vi få bära in henne när hon har somnat, för vi vill att hon sover i sin säng. ibland går det och ibland inte. Igår tex så försökte vi bära in henne två ggr och hon blev så ledsen, trots att hon sover innan vi lyfter in henne. Men hon vaknar till och blir så ledsen. Men igår fick hon ett ultimatum, antingen att hon sova på soffan eller i sin säng. För vi kan inte ha henne i vår säng nätterna igenom, dels för att det är stunden innan vi somnar som vi kan vara själva och sen det andra är att hon ligger aldrig still. Utan hon sparkars och vänder och vrider på sig hela tiden, vilket påverkar vår sömn:-/

 

Förut har hon kunnat somna bra i sin säng genom att jag sjunger eller läser en bok och lämningar på förskolan har gått helt problemfritt. Det är ju helt klart en period hon har nu, när inget av det vill funka som det ska för hon är så extremt mammig. 

 

Men det är verkligen jobbigt för allas parter.

 

...

 

It hurts in the mom heart right now, this morning it was not easy to leave Isabelle at preschool:-/

 

She's having separation anxiety and today I was there for over 20 minutes, because she really not wanted to let go of me. She was so sad and just hugged me and said, "Mom, mom" all the time. It hurts that she feels that way:( The preschool teachers trying to attract all sorts of things, but she just say "no" and shaking her head.
In the end we had to forcing her to say goodbye and let go of me and she became hysterical and really screamed for me when I walked out the door. They where gonna call me if she does not calm down, but now it's over an hour ago I went from there and they have not called. So in the end I guess she calmed down enough.

 

This is not the first time she does it, and in the evenings she does not want to sleep in her own bed, she wants to sleep in our bed with us. Explains to her that when we need to carry her when she has fallen asleep, because we want her sleeping in her bed, sometimes it works and sometimes not. Yesterday, for example, we tried to carry her twice and she was so sad, even though she was asleep before we lift her up. But she wakes up and get so sad. But yesterday we gave her an ultimatum, either that she was sleeping on the couch or in her bed. For we can not have her in our bed through the night, partly because it's the moment before we go to sleep we can be for ourselves and then the second part is that she is never still. She kicking with her legs and twist and turn the whole time, which affects our sleep:-/

 

Previously she has been able to sleep well in her bed by me singing or reading a book and the remnants of pre-school has been without any problems. It's clearly a period she has now, when none of it works ok cause she is so extremely mommeyis.

 

But it's really hard for everyone involved.

 

Do you have any experience of this? Was it possible to solve in some way or is it just to wait it out?